TillbakaSe utställningen här

Helgonkungen

”Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest då kung Erik skulle vinna martyrpalmen och fara till himlen.”  Så berättas det i legenden om Sankt Erik. Han var kung. Han var helgon. Eller var han det?

Erik är exempel på ett helgon som vi egentligen inte vet mycket om. Han var kung på 1150-talet, men vad regerade han egentligen över? Han blev firad som helgon, Sveriges nationalhelgon. Det berättas att han byggde kyrkor, att han förde kristendomen till Finland, att människor blev botade som bad vid hans reliker. De som ännu finns här i hans skrin, Sveriges äldsta kungakrona och Eriks ben. Så på ett sätt är han mycket verklig. På ett annat sätt reser han mest frågetecken. Oavsett vem han var i sitt liv, så blev han en del av det som kyrkan betydde för samhället här långt uppe i norra Europa: att runstenarnas gamla hövdingadömen blev till kungariken, med nya rättsordningar och början till respekt för individen. Att Uppsala fick sin egen ärkebiskop 1164, några år efter Eriks död, var också en del av det. Sverige blev något eget och samtidigt något som var infogat i en gemensam europeisk kultur. Till Eriks reliker strömmade pilgrimer under hela medeltiden – domkyrkan ser ut som den gör just för att kunna ta emot dem på bästa sätt. Nu är det vi som vandrar i koromgången och tittar in i koren. Om du går nära kanske Erik har ett ärende även till dig?

Plats i kyrkan: Sankt Eriks kor